- När jag började jobba i höstas så hade jag en ganska knivig situation. Det är så att musikundervisningens innehåll utgår ifrån en kursplan som staten har upprättat. I den finns det ganska många moment som måste med, och framför allt som ska bedömas i samband med betygssättningen. T.ex. så måste jag vara säker på att en elev klarar ungefär 40 olika moment för att jag ska kunna sätta ett MVG i slutet av nian och ungefär hälften så många för ett G. Om vi räknar på 80 elever som går i 8-9:an så blir det ungefär 3200 moment som skall bedömas på ett läsår. Tyvärr fanns det inte heller någonting dokumenterat om vad eleverna faktiskt hade gjort tidigare, vilket har lett till att jag som lärare för niornas del måste hinna kolla av och lära ut samtliga moment i hela högstadiet på ett läsår. Kanske inte riktigt världens roligaste situation för mig som lärare och jag kan tänka mig att niorna håller med om att de inte heller gillar den sitsen, säger musiklärare Karl Victorin.
En mycket vanlig modell att jobba efter, som enligt Karl inte är en bra sådan, är att låta alla elever spela samma låtar tillsammans och samtidigt.
- De flesta musiklärare undervisar i normala fall genom att alla spelar samma låtar tillsammans och samtidigt. Därefter försöker de sitta efter lektionen och avgöra vilka som klarade av vilka moment för att kunna sätta hyggliga betyg. Den här metoden funkar ofta när undervisningen sker i halvklass, läraren har mer än ett år på sig och dessutom har god koll på alla elever sedan flera år tillbaka.
I Koppom så sker musikundervisningen i helklass, vilket gör det rörigt att låta alla spela samtidigt. Som lärare skulle man dåbehöva memorera in alla elever och hur det går för dem för att kunna skriva ner detta efter lektionen.
Och för Karl som var ny på lärare hade detta inte varit något alternativ:
- Som ny på skolan och med väldigt kort tid att bilda mig en uppfattning om alla elever så insåg jag att det skulle bli väldigt orättvist om jag körde med den här metoden, speciellt med tanke på att jag inte var särskilt säker på namnen. Risken var överhängande att jag skulle råka låta en skicklig elevs bedrifter hamna i en annan elevs betyg och vice versa, säger Karl.
Han bestämde sig då för att använda en modell som han lärt sig av sina gamla musiklärare i Sunne. Att låta eleverna få jobba mer självständigt med Karl som hjälper till. Även att eleverna skulle få redovisa ett antal uppgifter som dokumenterats antingen skriftligt eller genom att Karl hade spelat in. På det sättet hade bedömningen blivit mer rättvis då Karl inte påverkades av vilka som syns mest i klassrummet.
- Jag kan gå helt och hållet på vad varje elev faktiskt klarar av. Sedan får eleverna också tydligare mål. Slutligen innebär det att det blir lättare för varje elev att arbeta på sin nivå – har du t.ex. spelat gitarr i fem år och ska sitta med på en lektion på nybörjarnivå blir det lätt väldigt långtråkigt, samtidigt som de som aldrig spelat förut lätt halkar efter om man går för fort fram.
Under våren kommer sjuorna få jobba mycket med att spela på de olika instrumenten i helklass för att få till en så bra grundnivå på kunskapen som möjligt, medans det i åk 8 och 9 kommer bli mer grupparbete. Till det behövdes också instrument.
- En sak som är bra med musiksalen är att tillgången till grupprum är bra. Tanken är att jag ska bilda fyra stycken band i varje klass, som sedan hjälps åt att lära sig spela tillsammans. På så sätt kan även de elever som har lätt för sig hjälpa sina klasskamrater i större utsträckning vid de tillfällen som jag själv inte är med i just det rummet. Den här typen av gruppsamarbete är dessutom någonting som faktiskt står med i kursplanen i musik som en av grunderna för en elevs betyg, så jag personligen har just nu väldigt goda förhoppningar på den här arbetsmodellen, säger Victorin.
För att kunna genomföra grupparbetena behövdes det en hel del instrument. Problemet var att kommunen och därmed skolan inte hade särskilt gott om pengar och därmed inte hade råd med några investeringar. Karl påbörjade inköpsprocessen redan under höstterminen och fortsätter den under våren. Eftersom skolan inte skulle ha råd att betala allt berättade Karl om sin idé för Jonas Swanö på studiefrämjandet som gillade idén.
- Det var i december som tanken slog mig att vi i skulle kunna ha fyra replokaler i Koppom som stod tomma efter att skolan slutat samtidigt som Studiefrämjandet inte hade etablerat sig i Eda ännu ordentligt. Jag berättade om min idé för Jonas Swanö och han fastnade för idén. Häromveckan hade vi ett möte med Allan som tyckte att det var en klockren idé, framförallt som Studiefrämjandet själva var beredda att flytta hit några egna instrument om vi kunde dela på både dem och alla de andra som redan var tillgängliga i salen, fortsätter han.
Skolan köpte in fyra elgitarrer och två elbasar med förstärkare. Studiefrämjandet ställde upp med ett eltrumset och utrusning för att en grupp ska kunna jobba ostört, med hörlurar. Musikskolan kommer nu att ha fyra rum tillgängliga för grupparbete, där det finns minst ett trumsett, en elbas, två elgitarrer och en synth.
Och Karl jobbar för högtryck för att få iordning allt:
- De flesta dagarna efter att lektionerna slutat för dagen ägnar jag nu åt att få klart utrustningen i alla övningsrum och städa upp där inne så att det går att använda dem. Jag räknar själv med att det kan ta sisådär en 2-3 veckor och att vi sedan kan sätta igång med spelandet i 8-9:ans blivande 16 rockgrupper, säger han.
Karl själv tycker att det är en bra utveckling, inte nog med att det blir lättare att bedriva en fungerande utndervisning och ge rättvisare betyg. Vilket betyder att de som är intresserade av musik får en bra möjlighet att spela i ett band på fritiden samtidigt som de får hjälp att utvecklas.
Karl hoppas på att fler elever kommer uppträda på avslutningen.
