I många ämnen bygger betyg, skriftliga omdömen och andra omdömen på hur eleven presterar på proven.
Vill man att eleverna skall få med sig så mycket som möjligt är prov helt fel väg att gå. För nödläsning är ingen lösning på att vi ungdomar idag inte kan lika mycket som förr.
Låter man istället eleverna göra olika typer av uppsatser och inlämningsuppgifter kommer eleverna att lägga ner mer tid på arbetet än vad de skulle göra om det är ett ”vanligt prov”.
Barn har allt mer press på sig idag, det är läxor, prov, konfirmation, fritidssysslor, sportsysslor och massor av annat som ska pareras ihop och allt ska på pricken stämma överens.
Allt ska klaffa. Inget får gå ut över det andra
Allt ska klaffa. Inget får gå ut över det andra och det kan vara en av anledningerna till de sjunkande kunskapsnivåerna.
Skulle man istället övergå till mer arbete med uppsatser och inlämningsuppgifter blir eleverna tvungna att arbeta mer med ämnet än vad de vore tvugna med om det vore prov.
Ett prov läses ofta på kvällen innan, gärna länge och om och om igen.
Hur bra är det? Hur mycket får eleverna med sig? Resultaten på proven kanske visar jätte bra siffror, men hur mycket får eleverna med sig tills senare i livet?
För, är det inte roligare att leta upp en uppsats man gjorde på mellan- och högstadiet än ett gammalt prov som man fått hälften rätt på?
Om man låter eleverna leta reda på fakta själva skulle resultatet bli bättre än om läraren står vid tavlan och föreläser lektion efter lektion.
Repetition är kanske vara kunskapens moder, men borde inte eget arbete ge bättre resultat?
